En kväll som denna och jag har egentligen inget vettigt att skriva om. Men känner för att bara få skriva något ändå, så låt se vad som kommer ur min hjärna. Vet inte varför jag väljer att berätta detta, men det kanske är för att lätta hjärnan och även hjärtat lite och det är ju faktiskt min blogg så jag skriver ju vad som helst, så de så! Och har jag skrivit något som du/ni inte vill läsa, sluta läs då.. Punkt slut!

 

Jag minns inte så mycket, antingen har jag förträngt det eller så vill jag bara inte minas alltihop. När jag var 2 år flyttade jag och min syster Mari till mamma, jag har fått höra i efterhand att hon tog med oss utan förvarning till våran pappa, där stod hon och packade våra saker in i bilen då pappa kom hem från jobbet. Jag kan inte heller säga att jag var ledsen, eftersom jag inte minns något. Vi flyttade iallafall till Sundsvall, först till Nackstavägen 23G, sedan till Nackstavägen 25B, där jag även träffade min barndoms kompis Malin, som jag blev snabbt bra vän med.. Jag och Mari gick såklart i skolan, St:Olof skolan, vi började också åka till Härnösand varannan helg, men vi bodde fortfarande kvar hos mamma, där miljön bestod av endast alkohol och olika okända människor som sprang in och ut, dag som natt.. Varken jag eller Mari förstod varför.. Jag minns också att vi flyttade vidare till Nackstavägen 24, där även Malin och hennes familj bodde sen. (om jag inte minns fel) Av den lilla tiden på 24, så hade även våran lillasyster Lina kommit till världen som blev mitt och Maris ansvar, vi bodde mestadels hos Malin och hennes familj då vi inte kunde bo hos mamma längre.. Till slut, kom dagen då soc bestämde sig för att omhänderta mig och Mari, vi skulle få flytta ifrån misären och komma till pappa, jag minns alla möten, jag minns en del av en del händelser, väl boende i Härnösand. Där vi redan hade våra barndoms vänner, som vi hade skaffat oss dom helgerna vi var hos pappa, vi börjde på Solenskolan när vi hade blivit som hemma. Jag började andra terminen i 2:an, Mari började andra terminen i 5:an. Som jag minns så var jag väldigt blyg, men fick samtidigt snabbt en vän, vid namn Emmelie och även en som heter Sara. Jag trivdes till en början, tills den dagen då det stod två killar och väntade på mig varje dag efter att vi hade slutat, jag gick alltid hem sist och varför vet jag inte. Första gången gjorde dom inget, inte andra gången heller, men tredje gången blev jag puttad så jag ramlade, överkörd av en cykel, reste mig upp och började gå snabbt därifrån men hann inte speciellt långt tills jag känner att jag får en pinne i ryggen som piskar mig, steg för steg som jag tar... Väl hemma med tårar i ögonen, och till slut fick jag ur mig alla ord till pappa som dagen efter följde med mig till skolan, pratade med läraren men ingenting blev bättre, vissa dagar var det värre... Till slut, när läraren och rektorn förstod så byttde båda killarna skola och jag kunde slappna av.. Åren gick och jag börjde 6an på en ny skola, och nya människor. Kiörningskolan, jag fick en bra klass men jag var ensam.. Ensam på rasterna, satt själv på lektionerna, jag var liksom den "udda" personen som inte passade in bland som coola tjejerna... I sjuan började en ny tjej i min klass, Emelie heter hon. Vi fann varandra direkt, jag minns att vi gjorde varje rast till något roligt, vi stod under tunneln vid skolan och tjuvrökte, gick iväg på rasten och köpte godis, åt godis på lektionerna som man absolut inte fick.. Vi gjorde allt man inte fick, åttan kom.. Där mobbingen var tillbaka, men jag hade fortfarande Emelie vid min sida, vad mobbingen bestod av har jag förträngt, men jag minns att pappa gav mig fula men kloka ord "håller du inte käften så sparkar jag upp pungkulorna i halsen på dig" Jag sa så till honom när han retade mig, pappa kom till skolan, möte med rektorn och sen den dagen kollade han aldrig på mig igen, idag kollar han inte heller på mig.. Nian kom och det var dags att välja gymnasiet och våran klass skulle skiljas åt..Här fick jag även upp kontakten med mamma igen, Jag och Emelie grät i våra armar, för vi trodde ju att vi aldrig mer skulle ses, vilket vi aldrig gör idag heller. Jag valde Barn och Fritid, jag kom inte in. Så jag gick IV ett år, vilket var det BÄSTA jag gjort i mitt liv. Efter ett år där så kom jag in på linjen jag ville gå, barn och fritid. Jag skaffade min första riktiga pojkvän, Marko. Honom vill jag inte gå in på, men kär och dum antar jag att jag var, jag fick mig nya vänner, drogerna kom in och jag var nyfiken på att testa nya saker istället för alkohol. Hash och diverse saker fanns med en lång tid, alldeles för ofta om dagarna och jag sket i skolan, som jag tänkte då "skolan var inte min grej, orka." Medans min klass fick börja tvåan så började jag om ettan, skaffade mig åter igen nya vänner, men hade kvar mina gamla. Sakta men säkert gled jag ifrån dom och även drogerna. Nu gick jag i BF08, där jag åter igen blev ensam.. Till slut kom jag också in i tjejgruppen, och jag älskade mina vänner och min fina klass över allt annat. När jag andra terminen på tvåan kom jag till skolan med ett leende på läpparna, under ett jul-lov så hade jag skaffat mig en pojkvän, Joakim. Dröjde inte länge innan jag bodde i Utansjö med honom och hans föräldrar, den människan fick mig att sluta tänka på droger och alkohol, men han fick även mig att glömma mina vänner som absolut var det viktigaste i mitt liv, vilket han också var då. Jag älskade honom och hans familj, det som gör mig gladast idag är att han lärde mig att alkohol inte var det vikigaste i livet och det säger jag fortfarande Tack till. När vi väl började trean så började tankarna om skolan komma tillbaka igen, "det är så kort tid kvar, jag kan va ledig denna vecka... och nästa med" Jag började vara mer och mer i Sundsvall, hos mamma och jag hade även fått upp kontakten med Malin och hennes familj igen, och jag hade även träffat en ny vän, vid namn Yvonne. Sundsvalls tiden var rolig, men bestod mestadels av alkohol, dag in och dag ut och skolan glömdes bort, jag glömdes bort från klassen.. eftersom jag aldrig var där.. Studenten närmare sig, men jag hann aldrig göra klart alla mina ämnen som jag ville ha G i, studenten var den bästa tiden i mitt liv, under dom veckorna hann jag få tillbaka mina Härnösands vänner och min klass.. Något jag aldrig kommer glömma!

 

En vecka efter studenten bestämde jag mig för att återvända till Sundsvall, föralltid. Jag packade mina viktigaste saker och ändrade min adress, och det där med att Joakim hade lärt mig att alkohol inte var det viktigaste i livet existerade inte längre för mig, jag tyckte allt var spännande och alkoholen fick komma in igen, dag in och dag ut. Jag hade även hunnit träffat en ny kille, Micke. Som var mycket äldre än jag, men han fick mig glad så jag antar att det var anledningen till att jag stannade hos honom, även om jag hade honom så drack jag lika mycket för det, varför vet jag inte. Efter månader boendes i Granloholm så bestämde jag mig för att flytta hem till Pia, i nacksta. Även om jag flyttade dit så drogs jag till Granloholm, var aldrig hemma..  När Micke flyttade till Nacksta, packade jag om väskan och plasserade mina saker hos honom, några vänner var jag sällan med. Där i hans lägenhet ugglade jag tills han kom hem från jobbet, nån helg festade jag. Det förhållandet avslutade jag april 2012, singel och jag började mer och mer umgås med nya människor (glömde klämma in att jag även fann Emelie 2005) Emelie och Ruda fick bli mitt nya umgänge, om jag inte minns helt fel så hade vi jävligt roligt. Efter mycket om och men så blev jag vän med Micke också, även hans ex Lojz som jag tycker om väldigt mycket, Lasso fick jag också in i gänget. Och även om vi alla hade kaos kvällar så kan jag mest minnas att vi har fina minnen tillsammans. Idag, har jag ingen kontakt med Micke och anser att jag inte behöver det, Lasso är jag nära vän med, Emelie sitter jag ihop med, Ruda pratar jag med ibland men väldigt sällan, Lojz har jag kontakt med. Alla gled isär, men jag, Emelie och Lassso släppte aldrig varandra, vilket vi inte har gjort ännu heller. 

 

Tänk vad mycket kan förändras, under denna jobbiga tid som har skrivits i texten så önskade jag att jag var en fågel, vilken fågel som helst så man bara kunde fly från allt det jobbiga och landa när allt var lugnt igen. Men vad jag tycker själv, så är jag rätt stark ändå även om jag känner mig svag. Det finns fortfarande perider i livet som jag önskar att jag var en fågel, eller att jag hade en tidsmaskin så jag kunde spola tillbaka tiden och göra om det dåliga till något bra, och göra det som var bra ännu bättre. Men samtidigt vill jag ha en tidsmaskin så jag kan se in i framtiden, hur kommer mitt liv se ut om ett år? två år? .. Jag undrar, men jag antar att det är tiden som får visa mig det, en dag i taget, och se till att jag mår bra och att jag gör det som är bäst för mig. Heja mig!