När jag tänker tillbaka, på varför jag egentligen flyttade ifrån Härnösand. Jag på stod att jag inte hade något kvar där, jag hade tappat allt och tyckte det var dags att släppa taget om gamla livet. Men nu när jag tänker, vad har jag i Sundsvall egentligen? Just då tyckte jag att jag hade hur myckeeeeeet som helst här.. Men nu när åren gått, så har jag ungefär lika lite här som jag har i Härnösand. Jag har förlorat vänner som jag absolut inte trodde skulle vända mig ryggen, men samtidigt har jag fått nya otroligt underbara människor i mitt liv, men alltid saknar man nånting. Det är aldrig nånting som är helt perfekt, som jag tyckte då.. När jag var "ny" här, vart har allt tagit vägen? Alla stunder som man trodde aldrig skulle försvinna, växer man ifrån sina vänner såhär snabbt? 

 

Vet inte om det är bara konstiga känslor i kroppen eller om man tänker tokigt. Men en sak slår mig ofta, om jag ser tillbaka... så hade jag en vän som jag var med dag in och dag ut, sprang in och ut ur hennes hem, drack kaffe, åt mat, umgicks, gjorde spontana utgångar... Vi gjorde i stortsätt allt tillsammans, men nu.. känns det som ALLT är borta, det var en vän som jag kunde gråta hos, prata med, skratta med, vara mig själv med, men nu känns det som allting är borta, den där vänskapen som började dåligt men blev så bra till slut. Jag kanske inte heller har varit den bästa människan och har varit delaktig i att den har försvunnit, men jag vill så gärna få tillbaka allting. En vänskap ska inte rinna ur sanden bara sådär, vet inte riktigt hur jag ska ut trycka mig. Ingen av oss har gjort fel egentligen. Men vart tog allting vägen? Vad gick snett? Jag saknar. 

 

När vi ses så känns allt som vanligt, men ändå inte... Du har gett mig många råd i livet, och jag har även gett dig många råd. Vi har gått igenom fruktansvärt mycket under våran vänskap, men den borde väl inte sluta här? Jag har dig kvar, men samtidigt känns det inte som det... Jag vill ha tillbaka, min vän. Jag vill ha tillbaka allt de dära spontana som vi kunde hitta på, våra kaffe häng.. Och där kom tårarna.. Du fattas.. 

 

Jag brukar ofta tänka tillbaka på allt vi kunde hitta på, bara sådär.. Vi behövde liksom inte göra något speciellt för att ha roligt, vi kunde i stortsätt sitta framför en film så fick vi varandra och skratta, eller så kunde vi bara glo in i väggen men ändå skrattade vi.. Skrattade medans vi pratade problem, vi fanns liksom ändå där för varandra, vi visste att vi hade varandra, bara ett sten kast bort, ett samtal.. ett sms.. Just nu känns det bara som du är fruktansvärt långt borta, men ändå nära.. 

 

Jag saknar dig, och jag hoppas att nångång att allting kommer tillbaka.