Jag fattar egentligen ingenting, vad lever vi i för värld egentligen? Varför gör saker och ting så jävla ont? Varför kan man inte förändra det man vill förändra? Varför vill man mestadels förändra saker som inte alls går att förändra? Varför förlorar man människor i livet som har en sån jävla stor mening? som är värda att leva... Hur lär man sig att leva med en saknad? Kan man ha såhär mycket funderingar? Vilka är dom äkta vännerna? Har jag valt rätt väg i livet? Har jag lagt allt åt sidan? ... 

 

Jag känner hur paniken i kroppen kryper fram, hur tårarna sakta rinner ner för min kind.. Klagar jag för mycket när det säkert finns människor som har det mycket värre än mig? Jag blir så förbannad på människor som har det perfekta livet, en mamma och pappa som är tillsammans, livet är underbart utan bekymmer.. Men livet är inte underbart, för det finns bekymmer... hela tiden.. Alltid är det något som får en att bli ledsen eller skapa funderingar som det egentligen inte ens finns något svar på.. Jag har miljoner frågor som jag vet att ingen skulle kunna ge mig ett klokt svar på... Jag önskar bara att livet hade varit lite annorlunda än vad det är, lite bättre.. 

 

Jag säger det igen, har jag verkligen valt rätt? eller.. varför saknar jag mitt gamla liv? Där det var ännu värre än vad det var nu, vännerna som jag hade... jag saknar dom, alla minnen.. alla skratt... Men det är väl meningen att livet ska gå vidare, men saknaden då? Alla minnen som man vill göra en gång till... Hur mycket orkar man egentligen? Hur stark är man egentligen? Hur många tårar kan rinna ner för mina kinder? Tills mina ögon svider? Eller tills panikångesten kryper fram? Tankarna ligger inte på rätt plats och jag blir galen.. Ska jag vara glad över det jag har? För det är jag ju.. Men det är ändå något som saknas, det där lilla extra.. Den där glädjen som jag inte riktigt har fått grepp om ännu. Finns den verkligen? Om den finns, varför känner jag den inte? Varför kan jag inte bara få skratta ett äkta skratt utan att behöva fejka det. Jag har nog alldeles för mycket funderingar... Och, varför kommer dom alltid upp såna här ensama kvällar? Är det då jag tänker, på dagarna tänker jag inte alls... Bara glider runt. Jag kanske är beroende av människor? Att ha närhet konstant.. Ja, kanske.. 

En dag ska jag förändra allt, världen och verkligheten.. Men den dagen är inte idag och inte imorgon, men någon dag.