*
7 månader, och jag kan inte annat än att le. Jag är stolt över mig själv, ingen vet. Absolut ingen vet mitt tänkande, mina känslor och en del människor känner nog att jag kanske överdrivet ibland. Men detta är mina känslor, min blogg och jag känner att jag skriver precis vad jag vill i denna blogg. Idag kan jag hålla huvudet högt och viska för mig själv "jag klarade det" och sedan le efteråt, mina vänner... Ja få av dom har stannat, men dom som verkligen har stannat har gett mig styrka till att orka allting, att faktiskt fått mig att känna att det är värt att kämpa, varenda minut är värd.
Nu kan jag stå här på två ben som fortfarande är svag men samtidigt så mycket starkare än för sju månader sen. Jag vill tacka speciellt mina systrar som var gett mig en spark i röven och fått mig att verkligen känna att det var värt varenda tår och smärta. Aldrig igen ska jag återgå, aldrig ska jag komma tillbaka. Aldrig nånsin!
---
Det är mycket kvar i livet som står på spel för förändring, men nu har jag nått mitt största mål i livet. Frisk. Nu kan jag ta tag i nästa mål, mitt mående och med all stöd jag har så är jag rätt säker på att jag kommer bli en hel Anna igen. Jag vet vart jag har mina vänner, riktiga vänner och det finns inte ord som kan beskriva hur tacksam jag är över att ha er i mitt liv. Jag älskar er, till månen och tillbaka.
Trackback