Idag har det varit en halv jobbig dag, en jobbig förmiddag där jag fick dra upp gamla sår som jag trodde att jag mer eller mindre att glömt, men dom är inte bort glömda. Jag bara tror det, men när man faktiskt pratar om saker och ting blir man påmind att allting fortfarande gör lika ont, ingenting är annorlunda. Man har bara låtsas hela tiden, hur lär man sig leva med en saknad? den frågan ställde jag idag och man lär sig tydligen men det gäller att bearbeta en saknad, men hur gör man det då? Så fort jag bara pratar om saknad så rinner tårarna och ångesten kryper sakta fram.. tappar andan och kan knappt andas, jag saknar många människor men denna saknad över min finaste Karolin tar aldrig slut, kommer jag nånsin lära mig att bearbeta den? Kommer jag nånsin förstå att jag aldrig mer kommer få se henne? höra henne skratt och få den där Karolin kramen och pussen på kinden och höra henne säga "älskar dig, bästa kusin. puss och kram" Nej jag kommer aldrig få höra det mer, och det gör så jävla ont. Hur mycket jag än hoppas och ber så får jag aldrig mer höra det, jag kommer aldrig få krama om dig igen, aldrig krama om dig, aldrig höra ditt skratt, aldrig mer höra dina kloka ord som gjorde mitt tänkande annorlunda. 

 

Jag skulle kunna sitta och skriva om dig varje dag, och det är en sak som jag önskar.. att jag kunde ta mig i kragen och gå till din grav lite oftare, men jag orkar inte.. det gör så jävla ont, men jag vet att du alltid är med mig, dygnet runt och jag är rätt så säker på att det är du som sitter mina axlar... Jag måse sluta här, älskade Karolin. Älsksade kusin, en dag ses vi igen men tills dess kommer jag att sakna dig, min finaste ängel. <3