Nu tillbaka till den vanliga vardagen som jag på sätt och vis hade hoppas på var över.. Mitt huvud tänker på ett bättre liv men hjärtat säger att livet kommer inte bli bättre än vad det är. Jag kommer nog aldrig förstå, förstå hur man kan välja bort sina egna barn för något som bara skadar.. Inte bara sig själv utan omgivningen också. Denna sjukdom kommer finnas där tills kroppen ger upp och säger nej till allt. Varför inte bara förstå det och ta vara på allt som du har missat? Du har inte varit med i nåns uppväxt. Vi har fått tagit hand om oss själva. En del har hamnat snett och en del har fått en bra uppväxt. Men hur gör man för att bearbeta allt man sett? Allt som kommer finnas där.. Livet ut. Allt du har gjort. Jag vill bara kunna minnas dom bra stunderna men dom är alldeles för få för att komma ihåg. För mycket av dom dåliga stunderna som sitter som ett plåster i hjärnan, följer mig vart jag än går.. Är du ens värd mina tårar? Ibland gör det så satans ont att älska dig.. Älskar du mig lika mycket? Varför övergav du mig för något så onödigt? Jag kommer nog aldrig få svar på dessa frågor.

Du kommer alltid vara mitt kött och blod, de är just därför jag älskar dig. Jag kommer nog aldrig sluta hoppas på att du en dag väljer mig och mina syskon istället för alkohol.