*
Nu när jag väl har så gott som alla tankarna samlade till att skriva av mig en sväng så ska jag passa på tillsammanas med fin musik i öronen. Men den största frågan är bara vart jag ska börja nånstans? Gruvar mig över att ta efter på allt gammalt som man bara har lagt åt sidan och låtsas som att man har glömt det. Ikväll fick jag en grym tankeställare.. Fick en tanke på det som varit förr, som hände för flera år sen som man bara har lagt åt sidan och aldrig tagit tag i. Fick även en tanke på allt som är just nu, alla funderingar på vad som kommer hända framöver. Hur orkar man med allt? varför bygger man på problemen, en efter en och låtsas som att det egentligen inte finns några problem..
Jag kan inte heller tänka hur det skulle ha varit om jag hade tagit tag i dom på engång, för jag gjorde ju aldrig det. Idag måste jag ta steg för steg, lära mig att riva att upp gamla sår som jag trodde var glömd. Men dom finns ju alltid där, tills man tar tag i det. Det är dags för förändring, men orkar jag? Jag måste orka. Tycker att jag inte gör något annat än att kämpar, varje dag. Krigar för att klara av en enkel var dag, nu kanske det låter som jag har det värst av alla, men det vet jag att jag inte har. Finns folk på denna konstiga jord som har det värre än mig, men för mig är mina problem mycket för mig. Alla har olika problem, alla tar dom enkelt och en del tar dom svårt. Alla människor är inte starka nog att ta tag i allt, det tar tid för en del. Jag har lagt i stort sätt allt på hög för att hoppas att dom en dag ska försvinna, men dessa problem bara byggs på.. Tankar på gamla saker som hänt kommer upp och tårarna rullar ner för min kind. Ibland önskar jag faktiskt att jag hade gjort saker och ting annorlunda, eller jag önskar faktiskt det varje dag. Jag har svikit så många människor i mitt liv, men ändå står dom kvar.. Hur vet jag inte, och jag vet inte hur jag ska kunna tacka alla dessa människor för att dom alltid har stått kvar när jag har spottat dom i ansiket och trott att allt jag höll på med var perfekt, men det var ju inte det. Det var bara ett stort FEL. Det konstiga livet jag levde då, vill ibland komma tillbaks. Men aldrig, det ska inte komma tillbaka.
Jag tar en djup suck och ger mig själv en tankeställare samtidigt som mina vänner försöker ge mig det. Jag har ju faktiskt ett rätt fint liv nu om jag tänker efter, även om jag har en hel del saker att ta tag i. Jag har riktigt fina vänner, en fin familj som verkligen finns där. Dag som natt. Men varför spottar jag dom bara i ansiktet ibland? Allt dom säger tar jag ibland som att dom bara är jobbiga fast dom egentligen bara vill mig väl. Att jag ska må bra. Men som jag i stortsätt intalar mig själv varje dag " det är lättare att låta problemen vara än att tag i dem"
Ett problem som kommer följa med mig tills den dagen är över, är mamma.. Kommer aldrig nånsin förstå varför hon valde alkohol före mig, hur?? varför? gjorde jag något fel? Är jag ett problem? Så jävla många frågor.. och jag VET att inget är mitt fel, jag har egentligen inte ens gjort något fel. Men jag känner mig som ett problem, varför ska det vara så jävla svårt att välja bort alkohol. Lära känna sitt barn på riktigt, få ett umgänge. Jag har aldrig fattat och kommer nog aldrig förstå heller.. En sån jävla smärta och jag vet att jag inte är ensam om detta, om att vara Maskrosbarn som det så vackert heter. Jag kan även erkänna en sak, jag verkligen HATAR att lyssna på människor som haft perfekta föräldrar, jag blir så jävla ledsen.. för, varför har inte jag det? varför ska jag vara en av dom som har en sjuk mamma? VARFÖR? frågor som jag aldrig nånsin kommer få svar på.. Jag vill ju också ha ett perfekt liv, det är allt jag begär här.. Jag ber inte nån tycka synd om mig, för det är inte mer synd om mig än någon annan som har dessa problem. Jag vill bara kunna somna tryggt, utan tårar och behöva känna mig ensam, jag vill kunna somna med ett leende på läpparna och kunna se framemot morgondagen, men det händer så fruktansvärt sällan.. Sömnlösa nätter med tankar, tårar... Vet inte hur många gånger jag har bett om att få umgås, skratta, prata med en nykter mamma.. Men det händer aldrig, hur många förhoppningar jag har så händer det inte. FAN, FAAAAAAAN ALLSTÅ!
Och jag vet att jag har en hel del att tänka på när det gäller alkohol, jag vet det. Jag blir påmind om det varje dag. Men jag kämpar, jag krigar. varje dag. Och jag försöker tänka annorlunda. Förändra saker och ting. Jag försöker, men det är inte lätt alla dagar.. Väldigt sällan.
Och jag bär på en otrolig saknad, jag minns dagen som igår.. När jag fick reda på att min fina 23åriga kusin hade somnat in, hennes dagar på jorden var slut. Allt var över, 10 september 2012 blev hon en ängel som tittade ner på mig och alla andra.. Hjärtat gör så jävla ont, varje dag och hela tiden. Jag går sönder, där kommer den störsa frågan igen. VARFÖR? du hade ju så mycket framför dig.. det är så jävla orättvist. allting. världen och allt som händer. Du är absolut den finaste ängeln som finns, och jag vet att du är lycklig nu. Mer lycklig än vad du var på jorden, men samtidigt ville du så mycket. Allt du berättade att göra, du skulle åka utomlands. Förändra livet, men allt de där som du ville hann du aldrig med.. Din kropp sa nej till allting och ditt hjärta slutade slå. En sådan ung tjej, mitt eget kött och blod. Min kusin. Jag vill fortfarande inte inse, efter 4 månader att du är borta. Jag kommer aldrig mer få träffa dig, se dig le och skratta, jag kommer aldrig få den där Karro kramen som du alltid gav mig. Jag vill bara tro att allt detta är ett stort skämt, att jag en dag ska träffa på dig. Men en del av mig säger också att jag aldrig mer kommer få se dig, förrän den dagen min kropp är redo att tas från jorden. Jag kommer aldrig glömma mitt farväl till dig, du låg där så fint i din vita kista med ditt svarta långa hår... Jag höll din lilla kalla hand, samtidigt som jag smekte din kind. Pussen jag gav dig i pannan och sa sedan hejdå. Din begravning var det värsta jag någonsin varit med om, ett allra sista hejdå. En bit av mig kommer alltid fattas, och den biten är du. Älskade Karolin. Jag försöker kriga, leva.
Trackback