När man inte kan göra annat än att sakna. Jag vet inte och förstår inte riktigt hur ett humör kan vända på några sekunder.. Jag antar att det är hela min ryggsäck som håller ihop mig, motgång för motgång så kliver jag igenom det. Men ändå känner jag ingen stryka? Mycket inombords trots det så ler man sig genom dagarna, tills det brister. Som det har gjort ikväll. 

 

Dagarna går, månaderna går, och över ett år har gått.. Men ändå gnager det, saknad, längtan, tårar.. Känns som jag aldrig nånsin kommer komma över detta, jag saknar... hela tiden! Karolin, min älskade kusin.. Jag minns beskedet som igår, jag kom ihåg det sista avskedet, jag kom ihåg den sista pussen på kinden som jag fick ge dig, samtidigt som tårarna rann och tankarna snurrade om hur jag nånsin skulle kunna handtera detta. Allting gör så jävla ont och jag vill bara vrida tillbaka tiden, krama dig igen, skratta med dig igen.. Jag minns allt som igår, som en video som spelas upp om och om igen huvudet på mig, dagligen. Hur jag än gör, hur jag än tänker så går det inte. Jag vill inte glömma dig, bara kunna acceptera... Men inte ens det går.. Jag vet att du mår bra nu, jag försökler glädja mig åt det, men även det är svårt. Varje dag kommer det som en käftsmäll, att veta att aldrig mer få ens dela ett par ord med dig tar sönder mig.. Jag får knappt fram orden, tårarna rinner och jag vill bara ha dig här. Du som alltid kunde dom enkla orden för att kunna torka tårarna och le igen. Sluta aldrig med att sitta på mina axlar, jag vill att du alltid sitter där, då vet jag att du är nära mig. 

 

Jag försöker göra förändring varje dag, hela tiden. Så att du sedan kan titta ner på mig med ditt vackra leende och vara stolt över mig, Jag går genom dagarna med ett leende på läpparna, när jag egentligen bara vill skrika och gråta. Kommer jag någonsin kunna acceptera att du nu mera är himlens vackraste ängel? Hur bearbetar man? Jag vet inte, för jag lyckas inte göra det. Jag vill bara att allt ska bli bra, men jag tvekar om det nånsin kommer bli det. Jag trodde aldrig att det skulle vara såhär svårt att leva med en saknad, jag försöker ta på mig min ryggsäck varje morgon, tänka på vad som har gjort mig stark genom livet för att kunna vara stark genom detta... Men det känns som jag misslyckas varje gång, samtidigt som jag är stolt över de förändringar som jag har gjort, så får jag en käftsmäll varje gång jag känner att jag inte har gjort tillräckligt med förändring. Jag kommer aldrig glömma dig, Karro. Jag vill bara kunna acceptera, men jag antar att det kommer ta td. 

 

Jag kan se framför mig hur du sitter där uppe, skrattar och dansar till Veronica Maggio samtidigt som du gosar till det med din Björn. Det som gör ondast när jag tänker på detta, är att jag inte får se det i verkligheten. Jag fick leva med dig, nu lever jag för dig..

 

Älskade ängel. - en dag kommer pusselbiten falla på plats,
men tills dess kommer jag att sakna dig.
Anna Karolin Kristina Sundin Paulsson.