När jag tänker efter, så undrar jag.. Vart har jag mig själv? vilka litar jag på och vilka är jag mer osäker på? Hur klarar jag av en enkel dag med så mycket saknad i kroppen? Hur lyckas mina vänner få mig att skratta så mycket när jag egentligen bara vill gråta? Varför lägger jag ner så mycket energi på folk som inte gör det på mig?

 

Varför tänker jag så mycket egentligen? Hur kan en låt få mig på andra tankar? Varför vill inte min mamma bli frisk? Varför bor inte pappa i samma stad som mig? Valde jag rätt och flytta ifrån allt jag hade i Härnösand? Varför lät jag min rädsla vinna över mig, så att jag flyttade? Mår jag bättre nu? om jag tänker efter där, så ja. Det gör jag, men denna saknad som äter upp mig inifrån efter pappa, syster och farmor gör mig galen. Saknar ju självklart mina fina vänner som jag har kvar där också. Om jag tänker om igen, så är jag så jävla stolt över mig själv. Som jag kämpat, för livet och för att må bra, trots att jag alltid har tagit mina vänner framför mig själv, i alla år. Så har jag ändå lyckats fått mig själv att må rätt så bra, helt själv. Men jag är även så jävla tacksam över alla som ställt upp mig för dom gångerna jag har velat lägga ner allt, då har ni funnits där. Mina fina älskade vänner. Jag har haft två drömmar i livet, att få mig själv att må bra, klart och fixat! Den andra, en frisk mamma. När kommer den drömmen slå in?