Hur vet man att man tänker rätt om saker och ting? När man tänker att man ska göra något rätt men ändå misslyckas varje gång, tänker om och försöker göra rätt men ännu en gång blir allting så jävla fel. När man känner sig så jävla värdelös och man är inte värd nånting samtidigt som man tänker att man vill lyckas med saker och ting, tårarna rinner ner för kinden. När man tänker på det som engång var bra i livet som nu bara är ett minne och inte går att ta tillbaka, vänner som man verkligen älskade finns nu längre inte kvar vid ens sida. Man känner sig sviken och ställer frågan i huvudet, Varför? ... Hur får man plats med så mycket i ett huvud? Hur kan man tänka så mycket så det blir sömnlösa nätter som bara består av tårar och skrik. Saker och ting som man ångrar i livet, som man önskar vore annorlunda idag eller att man kunde spola tillbaka tiden och göra alla dom där sakerna rätt som bara blev fel. Människor som man sårar, men samtidigt känner sig så jävla sårad, liten, trasig själv. Hur bygger man upp en trasig kropp? Varje dag har men hoppet om att bli lycklig och när man nångång känner sig glad och hoppas på att man mår bra så rasar man lika snabbt igen, till botten och får ta steg för steg ända upp till toppen.. bara för att få må bra den där lilla stunden innan man vet att man rasar ner igen. Känslan av att känna sig oaccepterad av människor som man har runt omkring sig, bli behandlad som luft och ska finnas där när det passar för människorna, då ska man stå där med ett leende på läpparna och ha armarna öppna fast man egentligen bara vill lägga sig ner och skrika av ilska.. Känslan av att känna sig ensam, dagligen, övergiven. Att alla runt omkring en finns där men man ser dom inte. En känsla av saknad, en saknad i form av att få tillbaka det man engång hade, vänskapskrets, bara få känna sig lite mer lycka än vad det känns nu. En längtan över att faktiskt få skratta på riktigt och inte bara skratta bara för att. längtan av att vakna varje morgon med ett leende och likaså få somna med ett. En längtan efter att få känna att man duger, att få må bra, att få känna lycka, att få känna att man är accepterad. Det finns så mycket i hjärnan som behövs komma ut, ibland kommer det ingenting, ibland kommer bara hälften och ibland kommer allting på engång. Precis som när man håller på att gå in i väggen och man blir bara mer och mer trasig för varje dag som går, orken är slut till allting och man blir bara mer och mer aptatisk.. Man blir i sin egna lilla bubbla, för där vet man att man passar in, där vet man att man kan göra fel flera gånger om utan att någon påpekar och man kan känna sig nöjd när man själv känner att man har gjort nånting rätt, men borde inte den bubblan spricka nångång? Men om den inte gör det då? Är man kvar på samma plats livet ut då? Eller kommer man komma ur den, mer och mer...? Jag är i en bubbla, där det bara är mina tankar och jag gör lite som jag vill fast jag egentligen vet att det är fel, men jag lovar.. Jag kämpar, på att få komma på rätt väg i livet och nångång känna den där riktiga lyckan, med eller utan någon.